England

Om Johanna Om Cecilia Cissi i England Varför Dvärgschnauzer? Varför Staffordshire Bullterrier? Varför Vorsteh?

England

6 juli 2004-22 mars 2005

Ända sedan jag för fösta gången började fundera på vad jag skulle göra efter gymnasiet har jag haft en dröm; att åka utomlands som "hund aupair" i ett år. När sedan studenten började närma sig bestämde jag mig för att göra det! Jag läste en annons i "Hundsport" om en jaktlabrador uppfödare i England som sökte en hund aupair och senare samma dag ringde jag. Det hela var ganska impulsivt och jag visste inte alls vad jag egentligen ville veta, men mannen jag pratade med var otroligt trevlig och berättade så mycket han kunde komma på. Jag fick även prata med en svensk tjej som var där sedan ett år tillbaka. När jag lade på luren var jag så stolt över mig själv och det kändes jättebra! Efter lite betänketid bestämde vi att vi skulle träffas när jag var i London i april och se hur det kändes då. Jag hade väl i stort sett bestämt mig redan innan vi träffades men efter mötet var jag säker på att jag skulle trivas! De var väldigt trevliga båda två, så där som bara engelsmän kan vara. Skämtade och fick en att känna sig väldigt välkommen. Vi bestämde att jag skulle flytta över till dem i juli och stanna i lite drygt ett år.

Att bo i England var verkligen allt jag hade hoppats på och velat att det skulle vara. Jag har alltid älskat den engelska landsbygden och efter att ha promenerat i den i ett år känner jag inte mindre för den direkt. Sunhill House, som huset jag bodde i heter, var beläget precis på kanten av Ashdown Forest, utanför den lilla byn Forest Row i East Sussex. Man kunde gå åt vilket vädersträck som helst och hitta väldigt trevliga promenadvägar. Familjen jag bodde i var helt underbar och välkomnade en verkligen med öppna armar. Vi bodde oftast sex personer i huset: förutom jag och paret jag träffat tidigare, var det deras yngsta son (som var 30), mormor (100 år) och hennes skötare. Varannan vecka byttes skötaren ut så det kom ofta nya människor till huset och både parets dotter och äldsta son kom ofta och hälsade på. Jag fick träffa de mest olika människor från olika ställen i världen och prata med dem om deras livserfarenheter. Familjen var relativt rik och hade även de upplevt mycket och bott på många olika ställen. Jag älskade att sitta med grandma i köket och lyssna på hennes berättelser, en kvinna över 100 som fortfarande mindes det mesta och tyckte om att dela med sig av det har endel att berätta!

Större delen av min tid ägnades däremot åt hundarna. Nio stycken jaktlabradorer som alla användes både till praktisk jakt och vid jaktprov. Min uppgift var att promenera, städa, borsta, mata och ta hand om dem i allmänhet. Träningen sköttes av ägarna och när de var ute på jakt eller prov stannade jag hemma med de andra hundarna och tog hand om dem. Det innebar tidiga morgnar i alla typer av väder, men jag fick ut så mycket av det att det helt klart var värt allt slit. Hundarna var väldigt väluppfostrade och lätta att ta hand om. Självklart fanns det sådana jag kom bättre överrens med men alla hade sin charm och jag saknar dem allihop! De var så olika så det är svårt att fatta att det faktiskt var samma ras, allt mellan värdiga gentlemannen Stoer, träningsglada Linne till lilla busiga Tay fanns representerat. Min favorit hette Canna och hon var den mest personliga och charmiga hund jag någonsin träffat. Hennes utseende var olikt någon annan labradors och hon hade alltid fuffens för sig! Alla hundarna hette något skotskt, därav de ganska lustiga namnen, Glasbheinn t.ex.

När jag tänker tillbaka på mitt år i England får jag en sån där härlig klump i magen, av glädje, lycka och stolthet. Jag gjorde det faktiskt! Och det visade sig att det blev ett av de bästa åren i mitt liv, något jag aldrig kommer glömma!

Sunhill House